JOIS!

Kategori: TANKAR & Ã…SIKTER

En förändring i livet

Ibland skrämmer det mig att veta att jag aldrig riktigt kommer bli den personen jag var, en glad och sprallig tjej med mycket energi som idag inte har lika mycket ork eller motivation till saker och ting. Jag når aldrig riktigt upp till den där toppen. Jag bara längtar tills dagen jag får känna den känslan igen, att vara sådär lycklig så det känns i hela kroppen och att få känna det där lyckoruset. När man har varit i en depression så är det lätt att man faller dit igen och det krossar verkligen ens personlighet och sig själv som människa. Jag har inte alls lika bra självförtroende, jag är rädd för att misslyckas och jag känner mig inte alls lika duktig på saker och ting längre. Jag tycker heller inte att saker som jag brukade tycka var roligt är det idag. Jag har liksom tappat en del av mig själv på vägen. Jag skrattar med mina vänner och är glad för det mesta, men det finns fortfarande dagar då jag är rädd för att falla tillbaks igen, dagar då jag bara ligger hemma i sängen och inte känner någon glädje alls. Det roligaste som hände under tiden som jag var deprimerad var studenten och balen, den lyckan som jag kände dessa dagar hade jag inte känt på länge, jag kände mig levande och jag behövde inte fejka mitt leende. Jag kunde skratta, jag kunde skrika ut min glädje på riktigt. 

Jag var inte alls nöjd med mina betyg eftersom jag valde hälsan före skolan. För hälsan är så jävla viktig och den ska man alla dagar i veckan alltid ta i första hand. Men jag var fortfarande glad över att jag klarade dem ämnena som jag faktiskt gjorde trots att jag missade halva trean på gymnasiet pågrund av mitt mående. Ibland brukar jag få frågan "Men du mår väl bra nu? Du har väl tagit dig i genom depressionen?". Och det är så himla svårt att svara på. För under någon period kan jag falla tillbaka lite, hålla mig inne och inte känna någon direkt lust till någonting, medans det vissa andra dagar kan vara helt tvärtom. Det är så varierande. Men, det jag vet är att jag inte riktigt helt är där än och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta heller. Jag vet bara att det kommer komma en dag då jag kan säga "jag klarade det, jag tog mig igenom det". 2014 var året som jag gick i sönder, men jag överlevde och nu är det 2015. Året då jag ska ta mig upp på riktigt. 

Det jag tror skulle vara bra för mig är en förändring i livet. Som att flytta hemifrån, åka iväg utomlands och jobba eller liknande. Egentligen så har jag väl inget emot att bo här i Karlstad men att trampa runt i samma fotspår i samma stad som jag har bott i sedan jag var liten känns inte så lockande för mig. Jag vill till en ny stad, börja jobba, flytta in i en fin lägenhet och träffa massa nya människor. Få en förändring. Komma bort från det dåliga som har hänt här och komma ut och se lite nytt, uppleva nya saker på nya platser. 

LÄS: Till alla er som går igenom en depression just nu - ni kommer att må bättre, ni kommer att ta er igenom det. Men oavsett den tiden det tar så får ni aldrig ge upp. Ni är så himlans fina och starka hela bunten. Ta hand om varandra därute. <3

"Hjärtat exploderar"

Det känns som om hjärtat exploderar och jag vill inte att han ska gå vidare. Jag vill liksom finnas kvar i hans hjärta så som han finns i mitt. Jag kan inte se mig ett liv utan honom, han som en gång var min och snart kommer bli någon annans som han kan göra lycklig, så som han gjorde mig. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vinglar hem från en fest och skickar iväg de där smsen som jag vet att jag egentligen inte borde skicka. Varför ska man hålla kvar i något som man egentligen inte borde? Varför är det så jävla svårt att gå vidare. Varför ska det kännas så jävla mycket. Man stöter på honom ute och man låtsas som om man inte ser honom, man låtsas att man mår bra utan honom i livet och att man faktiskt har gått vidare, fast man egentligen när som helst håller på att brista ut i gråt och bara vill gå fram och ta tag i honom och säga "fattar du inte att jag älskar dig, vi klarar det här tillsammans". Varför ska man hela tiden låtsas att man mår bra när man inte gör det? Varför kan man inte bara berätta för någon hur man egentligen känner allra längst in i hjärtat? Jag har försökt att träffa andra men den ena har den där tröjan som du har och den andra har det där fina leendet som påminner om dig. Allt påminner om dig hela tiden och hur ska man då någonsin kunna gå vidare? Jag är så rädd, jag har blivit rädd för kärleken och vad den kan göra med en. Jag vill inte känna såhär. Jag är hjärtekrossad. Men jag vet att smärtan i hjärtat kommer gå över någon gång, inte än men snart. 

För det gör den väl? 

Jag har ju lovat er att dela med mig av mina texter som ligger sparade i utkastet. Det här inlägget skrev jag i somras efter att det hade tagit slut mellan mig och han. 

Q/A

Nu kommer äntligen svaren från frågestunden! 

Hej! Har läst din blogg så himla länge och är glad att du har tagit tag i den igen :) passar på att ställa lite frågor! Hur mår du idag/nu för tiden? Med tanke på din depression och så. På kärleksfronten, träffar du någon just nu? Eller har kontakt med någon? Vad ska du göra till hösten? Vilket är ditt bästa minne från sommaren? Kram och hoppas du fortsätter skriva i bloggen :) Hanna

Så kul att du tycker det! Nu för tiden mår jag faktiskt bra och det känns som om det går framåt för varje dag som går. Om jag träffar någon "på det sättet" just nu får jag svara nej på, det är något som jag själv har valt för jag känner att jag behöver mer tid till att vara själv. Till hösten vet jag inte riktigt vad som sker men det står mellan att bo kvar här i Karlstad eller att flytta till Oslo eller Göteborg. Mitt bästa minne från sommaren är Napa och Bråvalla. Kram! 

Vilket är ditt favoritplagg och vad skulle du absolut aldrig kunna gå klädd i?

Mitt favoritplagg är nog skinnjackan som passar till det mesta vilken årstid det än är. Man ska aldrig säga aldrig men haremsbyxor är inte riktigt min grej...

Har du några framtidsplaner? Vadå för något isåfall. Har du någon speciell dröm?

Inom sisådär fem år vill jag flytta utomlands, helst till Australien och jobba ocb bara leva livet. Min dröm är att starta en egen klädkollektion. Det hade varit grymt! 

Vad jobbar du med/som?

Jag har inget jobb för tillfället men jag ska börja söka jobb när jag har tagit körkortet som jag satsar på att ta inom två månader! 

Tycker verkligen om din blogg, hel grym! Och din stil! Därför undrar jag vad du kommer satsa på för kläder nu i höst? Och hoppas verkligen att du kommer fortsätta blogga! Kram

Jag klär mig alltid i det jag tycker är bekvämt och snyggt men i höst kommer jag satsa mycket på stickade tröjor, jeans och boots. Gärna i färger som burgundy,grått, marint och svart. Två höstmåsten är de perfekta skinnbrallorna och en kappa i leopardmönstrat! Drömmen...

Hur sminkar du dig till vardags?

Det beror helt vilket humör jag är på och hur mycket tid jag har men oftast så kör jag på puder, rouge, eyeliner och mascara

OM du fick designa din egna klädkollektion hur skulle den se ut? detaljer och färg. 

Åh så svårt... Men om klädkollektionen skulle spegla mig och min stil så hade det varit mycket enkla, sportiga och romantiska plagg, jag personligen gillar uppklätt men ändå rätt så avslappnat. Mycket ljusa färger så som vitt, beige och fina pastellfärger men även en hel del i svart som är så stilrent. Hade nog satsat på mycket silverdetaljer också... 

Hur ofta tränar du?

Nu när jag har dragit igång med innebandyn så tränar jag 3 gånger i veckan + promenader på det och ibland någon runda i spåret. 

Har du haft något förhållande?

Japp. Det varade i 1,5 år och tog slut för cirkus 5 månader sedan. 

Vilken skönhetsprodukt kan du inte vara utan?

Hmm.. det får nog bli håroljan, älskar känslan av hur lent och fräsch håret känns efter! 

När du är ledsen - vad är det som brukar göra dig glad igen?

Förutom min hund, mina vänner och att jag brukar trycka i mig allt onyttigt som jag kommer åt (dålig vana...) så är det promenader. Att komma ut, lyssna på musik och rensa tankarna brukar hjälpa mig att bli på bättre humör. Det hjälpte mig även en hel del under tiden jag var deprimerad, att så lite kan göra så mycket! 

trivs du bäst i ljusare eller mörkare hår? ;) kram från Lina i Sörmland!

Just nu trivs jag bättre i ljust men nackdelen med det är att jag måste slinga utväxten varje månad eftersom jag är ganska mörk egentligen, så därför funderar jag på att färga mörkare nu till vintern. 

PS. Om det är någon mer fråga som ni har kommit på under tiden så är det bara att skriva i kommentarsfältet så svarar jag på frågan där! 

Det var som att finnas men inte leva

 

Jag har många gånger funderat på om jag ska skriva allt det där som jag faktiskt känner allra längst in i hjärtat, om jag ska dela med mig av mina personliga texter och publicera det här på bloggen. För det är så många texter och inlägg som jag har skrivit och sparat i utkastet, men från och med nu så kommer jag att dela med mig av mina tankar här till er

Det är många gånger som jag tittar tillbaks på tiden som varit, hur jag var som person när jag gick igenom min depression och hur mycket jag har förändrats från då till nuDet är så himla svårt att förklara för någon utomstående vad man lider av. Okej att man kan säga depression men det är inte bara att säga "kom igen, ryck upp dig nu". För det handlar om så mycket mer än så men många kanske inte riktigt förstår vad det innebär föränns man själv har drabbats av det. Det svåraste är att titta tillbaks och se hur jag skadade mig själv och personer i min omgivning, hur jag förändrades från en glad och sprallig tjej till en tjej som satt helt tyst vid middagsbordet med sina allra närmsta vänner. Det kändes som om jag fanns men inte riktigt levde, jag bara satt där och kollade på mina vänner som skrattade och pratade om alla roligheter med livet medans jag inte fick fram ett enda ord. Det var här som mina vänner började märka att det var något fel, att det var någonting som inte stämde. 

Under den här tiden så kände jag ingenting. Jag var varken glad eller ledsen, kände ingen glädje och jag isolerade mig från omvärlden. Det kunde gå dagar utan att jag svarade i telefonen, jag tackade nej till saker som jag aldrig någonsin skulle ha tackat nej till annars. Jag orkade inte med någonting och detta påverkade i sin tur mina relationer och min skolgång. 

Ju längre tiden gick så började jag dämpa min ångest och depression med alkohol, jag drack tills jag inte kunde stå på mina egna ben och det var alltid någon som fick ta hand om mig. Grejen här var att det var den enda gången som jag kände att jag inte mådde dåligt, jag glömde alla mina problem och jag blundade för mitt mående, men med alkoholen blev allting bara värre, jag vaknade upp med ännu mer ångest varje dag efter att jag hade varit ute och så byggdes min depression på ännu mer. Efter några månader så började jag må bättre, men jag var fortfarande inte mig själv och inte alls den glada och energifulla tjejen som jag brukade vara annars och så är det än idag. Jag skrattar inte åt de skämten som jag i vanliga fall skulle ha skrattat åt och jag har inte lika mycket ork som förr och mitt självförtroende har påverkats enormt, men jag har lärt mig att hantera situationer annorlunda och jag har lärt mig att livet inte alltid är en dans på rosor. Man måste någon gång må dåligt för att ta sig upp och bli hel igen för att kunna uppskatta livet. För livet är så himlans fint och något som man ska ta vara på. Ta hand om varandra fina ni! <3

Men inte på samma sätt som förut

 

Det finns en sorts dramatik första gången du blir kär i någon. Allting är så nytt och spännande men samtidigt så skrämmande. Man frågar sig själv hur man någonsin kunde levt ett liv utan honom. Man tänker att han är så himla vacker, att han är det bästa som hänt och att man aldrig någonsin vill att det fina man har ska ta slut. Men en kärlek så stark och minnen så vackra så hade allting sitt slut, även du och jag. Man gråter sig till sömns i månader och man skriver texter om hur man ska få honom tillbaka, man är rädd att han ska gå vidare och träffa andra medans man försöker göra samma sak. Man ljuger och säger det där som känns så jävla bra att säga "jag har glömt honom" fast han egentligen finns kvar där inombords. Jag vet att det kommer gör ont att se honom och att det kommer att svida till i hjärtat att se honom med någon annan. Men tiden går som den alltid gjort, med eller utan honom, och varje dag gör det lite lite mindre ont än dagen innan. 

 

Vår kärlek tog slut och jag gick i sönder. Ja, jag gick i sönder. Fram tills nu. Nu börjar jag faktiskt känna ett avslut på dig och den ständiga saknaden, hjärtat gör inte lika ont längre och jag har så fantastiska människor runt omkring mig som sprider glädje. Men bara för att jag släpper dig mer och mer för varje dag så betyder det inte att jag har slutat bry mig om dig, för det kommer alltid finnas någonting där, allra längst in i hjärtat. Det kommer alltid hoppa till lite extra i hjärtat när jag ser dig eller hör ditt namn, men inte på samma sätt som förut. 

 

Man kommer att träffa han som fångar ens intresse på nytt, han som man kommer att skratta och bilda nya minnen tillsammans med. För man måste försöka våga släppa in nya människor och våga älska på nytt. Man måste inse att det är såhär livet är och att man kommer att få laga sitt brustna hjärtat flera gånger i livet. Man får inte vara rädd, man måste våga chansa och ta risker. 

Om att sakna

 

 

Tårarna landar på min kudde och det har inte gjort ont på flera veckor, men nu känns det. Jag har legat vaken flera nätter i rad med en klump i magen och tänkt, tänkt på honom och allt det fina vi en gång hade. Det gör så ont. Ni vet. När saknaden är så stor att det liksom borrar hål i hjärtat, när man tänker tillbaks på alla minnen. Alla nätter som jag legat på hans bröst och lyssnat på hans hjärtslag och hur han drar in luft, hans doft, hans fina leende och hans armar runt om min midja, när man hör den där speciella låten på spellistan och det bara bränner under ögonlocken, när man hör hans namn. Fan så ont det gör att sakna. Det är så förvirrande alltihop, att det ska kännas så jävla mycket.

Jag minns första gången vi sågs. När vi tog den där långa promenaden och pratade om allt möjligt, det var som om vi hade känt varandra hela livet. Det var kyligt och när vi skulle säga hejdå höll du om mig, länge. Jag log, du log och mitt hjärta slog dubbelt. Det var en känsla som jag aldrig någonsin hade känt förut. Efter det blev du min i ett och ett halv år, du var min första kärek och det var den bästa tiden i mitt liv. Nu är det ungefär en månad sedan vi gjorde slut. När vi båda stod i din hall och sa "det här är det bästa just nu" samtidigt som vi kramade om varandra. Att packa ner alla mina saker och gå ut genom dörren och veta att det inte längre är vi var den jobbigaste stunden i mitt liv. Jag gick ut och satte mig i bilen, helt tyst, med tårarna rinnandes ner för min kind. 

Det tar tid att läka. Sånt här tar tid. Men jag kan känna hur mitt hjärta vill att det ska vara vi igen och jag kan känna att en del av mig saknas, det är nästan så att man vill slita ut hjärtat för att slippa behöva känna den här hjärtesorgen. Men jag vet att jag en dag kommer att ta mig igenom det här, ingenting ska få ta mig ner på botten igen. 

Jag är så himla glad över att jag har så många fantastiska människor runt omkring mig som sprider glädje och finns där när jag behöver det som mest. Tack. <3 

Om att släppa taget

Ibland måste man försöka släppa taget och omfamna det oväntade. Glömma gamla kapitel och välkomna nya, för att kunna gå vidare.  

Den dagen man vaknar upp och känner att hjärtat inte gör ont längre, att man faktiskt har gått vidare så kommer man tänka tillbaka och fråga sig själv "Hur kunde jag må så dåligt av en enda person när jag har så många andra fantastiska människor i mitt liv?". Det är jobbigt för stunden, det är det alltid när en människa som varit en del av sitt liv försvinner, när relationer tar slut, men tiden läker alla sår, som man brukar säga. Man måste försöka tänka att det som händer en själv just nu, det händer tusen andra. Varje dag så krossas någons hjärta, och varje dag året runt så reser sig någon igen och har klarat sig igenom det där som gjorde så inihelvetes ont i bröstet och precis som alla andra så kommer man själv också att göra det, ta sig igenom sorgen. Visst, det kommer nog kännas lite extra i hjärtat när man ser honom, när man ser han som vet allt om en, när man ser den som en gång var det allra viktigaste i livet man hade. Men man kommer över det, för en dag kommer man att träffa en ny kärlek och börja älska igen. Då med ett starkare hjärta och med nya erfarenheter. 

Kvällstankar

Ni vet den där känslan då man känner att allting är så himla bra som det kan bli? När man känner att allt flyter på? Så känner jag just nu, det var längesedan jag kände såhär. Jag har inte känt mig såhär glad sedan innan jag blev deprimerad. Jag är så jävla glad och stolt över mig själv hur långt jag har kommit, även om jag har något steg kvar så är jag snart där. Många kan ibland fråga mig "varför blev du deprimerad och hur känns det att vara det?" och det är helt olika från person till person, men jag tror inte riktigt man förstår vad en depression innebär, föränn man själv varit där. Ett tag (när det var som värst) så kände jag ingen glädje eller andra känslor, jag kände ingenting. Jag kände mig helt tom. Jag var isolerad i en egen liten bubbla. Tills den dagen jag bestämde mig för att ta mig ur det här. Det här har som ni säkert förstår påverkat mycket av det jag gör. Det som depressionen drabbade mest var skolan, mina relationer och mig själv som person. Men jag har blivit starkare och lärt mig en hel del på vägen och det jag vill med det här inlägget är att försöka inspirera andra där ute som kanske går igenom samma sak, att visa att man faktiskt kan ta sig ur det som man en gång trott var omöjligt. 

Jag är så glad och lyckligt lottad över att jag har så fina och fantastiska människor runt omkring mig och jag har på senaste tiden tänkt extra på hur bra jag har det i mitt liv. Det är något som vi alla behöver tänka extra på ibland, hur bra man faktiskt har det. 

Ni som vill läsa mer detaljerat om hur och varför jag blev deprimerad kan läsa det här 

Tankar om framtiden

På senaste tiden har jag haft mycket tankar kring framtiden. Vad kommer att hända efter studenten? Kommer jag att flytta? Vad vill jag jobba med? Det är så mycket frågor och tankar som snurrar runt i huvudet just nu. Vissa vill börja plugga direkt medan andra vill ta ett uppehåll från allt som har med skolan att göra. Det som lockar mig mest är att ta ett sabbatsår och få göra lite vad jag vill. Jobba extra, prova på vuxenlivet och bara leva livet ett tag innan jag tar tag i verkligheten och läser vidare på universitetet. 

Nu är det ju trotsallt inte lång tid kvar tills vi faktiskt står där och skriker "För vi har tagit studenten, fyfan vad vi är bra!". Att ta studenten känns både skönt, pirrigt och skrämmande på samma gång. Jag är så van att veta exakt vad som ska hända och vill oftast ha allting planerat in i minsta detalj hela tiden, men nu kommer jag att stå inför massa val hit och dit och för första gången i mitt liv kommer jag inte att ha någon riktig plan för vad som kommer att hända och inte heller ha en aning om hur min framtid kommer att se ut. Det enda jag vet är att jag vill så himla mycket i livet, jag vill uppleva så mycket som möjligt, resa runt och träffa på nya människor. Jag vill lyckas i livet och känna mig stolt när jag sitter där som gammal och grubblar över livet. Jag har också tänkt mycket på vilka man fortfarande kommer att ha kontakt med och vilka som sakta men säkert kommer att försvinna ur ens liv. Folk kommer att flytta till olika håll och kanter och man kommer att splittras och skiljas åt trots att det kanske är det sista man vill. Det här skrämmer mig, även fast jag vet att man kommer fortsätta hålla kontakten med dem man verkligen vill så känns det lite i hjärtat att inte kunna få träffa alla sina närmsta vänner som man har haft vid sin sida i flera år precis när man vill.  

Jag tror iallafall det är extremt viktigt att alltid drömma stort och aldrig begräna sina drömmar eller låta blygheten ta över. Man måste våga ta ett steg ut i världen för att komma någonstans, och man ska aldrig ge upp föränn man nått sitt mål. För hur lång tid det än tar att uppfylla sina drömmar så kommer man någon gång att nå sitt mål, och det kommer vara så himla värt all tid och kraft som man har lagt ner för att komma dit. 

Ni som ska ta studenten, vad har ni för framtidsplaner? 

Hur håller man kärleken vid liv?

 

 

Fick en fråga häromdagen om jag kunde ge lite tips på hur man ska hålla gnistan och kärleken vid liv i ett förhållande. För ibland kanske man känner att sitt förhållande börjar bli lite för vardagligt, att det kanske aldrig händer något speciellt och att man inte anstränger sig lika mycket för varandra. Det här är så individuellt men här är några av mina tips. 

 

Överraska varandra. Det behöver inte kosta massa pengar utan det är själva tanken bakom det hela, det fina med att lägga ner tid för att få den andra personen glad. 

 

Gör saker ihop. Gå ut och ät tillsammans, stig upp lite tidigare om ni sover tillsammans och gör i ordning en god frukost på sängen, satsa på kvällspromenader,  träna ihop eller åk bort tillsammans på spa. Det är viktigt med variering i ett förhållande. 

 

Ha ett eget liv. Det är bra om man har ett socialt liv utan varandra, att få vara ifrån varandra någon dag och känna att man saknar varandra. 

 

Återupplev första mötet. Blicka tillbaka och prata om första gången ni träffades och vad som gjorde att ni blev förälskade i varandra. Jag lovar, det slutar alltid med ett pirr i magen! 

 

Planera något tillsammans. Sätt upp ett mål eller planera en resa tillsammans. Att planera och ha något fram emot gör att förhållandet blir roligare. 

 

Ge komplimanger. Tänk dig själv så glad man blir varje gång man får en komplimang. En komplimang kan man leva länge på. 

                           

En del av min depression

 

Jag har varit deprimerad till och från i ungefär åtta till tio månader. Jag började bli deprimerad över mina egna misslyckanden och fel, som jag inte kunde förlåta. Jag blev nedstämd och min självkänsla och mitt självförtroende bara försvann, jag kände mig totalt misslyckad. Mina vardagliga sysslor började kännas allt mer krävande. Jag visste inte själv att jag var deprimerad under den här tiden, men jag visste att någonting var fel. Jag kände inte igen mig själv, jag var inte den där glada tjejen längre. Tillslut försvann även all min ork. Jag tappade aptit för livet och saker som brukade göra mig glad gjorde inte det längre. Jag orkade knappt ta mig upp till skolan, jag orkade inte heller umgås med någon. Jag kraschade totalt inombords och stängde inne alla mina problem och mig själv i en egen liten bubbla. Att inte ha fått skratta så man får ont i magen eller känt sig 100% glad på månader tar verkligen på både kroppen och själen. Visst är jag glad ibland men långt ifrån som förut. Det jag borde ha gjort tidigare innan jag hamnade här var att prata med någon. Det är viktigt att få ut allt man mår dåligt över direkt så man inte går runt och håller det för sig själv,för det är då depressionen börjar ta fart. Jag har lärt mig att man måste lätta på hjärtat och prata ut om sina problem och det som tynger ner en, hur jobbigt det än tycks kännas. Om det inte hjälper att prata med sina kompisar eller någon annan anhörig så ska man gå till en kurator eller terapeut direkt för att få hjälp,och inte skjuta fram det som jag gjorde. För då blir det bara värre. Det är nu, första gången på länge som jag känner att allt börjar gå åt rätt håll. Jag börjar sakta men säkert att känna igen mig själv, men jag har några steg kvar att kämpa mig igenom. Dom jag berättade för, eller dom märkte snarare att det var något som var fel, det var mina närmsta vänner. Sedan började frånvaron i skolan bli högre och högre, jag struntade i allting och låg hemma i sängen hela dagarna. Jag blev kallad till möte på skolan då jag var tvungen att berätta för rektorn varför jag inte var i skolan, och det är nog det svåraste jag någonsin gjort. Att öppna upp mig inför en främmande person och rabbla upp alla mina problem och det som jag mådde dåligt över, fast efter det där mötet kände jag mig så himla mycket lättare. Jag berättade allting för mamma som inte hade en aning om att jag var hemma när hon och pappa jobbade, jag fick professionell hjälp och började se ljusare på framtiden. Mitt bästa tips för att hitta lyckan och må bra igen kan jag inte riktigt svara på, för det är olika från person till person. Man måste försöka hitta sin egna lilla medicin för att må bra igen. Först fick jag förfrågan om jag ville börja med tabletter som skulle hjälpa mig, men jag tackade nej. Jag ville försöka må bra på mitt egna sätt, jag visste att jag skulle klara mig igenom det här på egen hand, men det tog sin tid. Det jag gjorde var att jag tog kontakt med mina vänner igen som jag under den här tiden slutade höra av mig till, jag drog mig undan alla sociala aktiviteter och det kunde gå dagar utan att jag svarade i telefonen. Men vi började ses igen och hitta på saker tillsammans, och snart kändes allt som förr igen. Det var också de små förändringarna i mitt vardagsliv som hjälpte mig igenom min depression. Det kunde vara allt från att ta en promenad till att åka och handla med mamma. Bara att få komma ut, få frisk luft, träffa på människor och hela köret hjälpte mig så otroligt mycket. 

 

Jag har helt enkelt fått accepterat att jag har mått dåligt och att jag har gjort mina misstag, för man kan inte gå runt hela livet och älta någonting som redan har hänt, man måste lära sig av sina misstag och gå vidare. Det är väldigt viktigt att umgås med människor som sprider glädje och ljus i vardagen, människor som boostar dig och ger som ger energi. Man måste dessutom tänka på att alla dagar inte kan vara på topp jämt. Alla har vi perioder då livet går upp och ner, men för det får man inte ge upp. Man måste försöka skratta åt sina misstag och ta livet med en nypa salt. 

 

Jag vill passa på att tacka alla mina vänner, min familj och min pojkvän för all stöttning och hjälp. 

Utan er vet jag inte vad jag hade gjort. ♥

- 2014 ska bli ett bra år

 

”Vi har märkt att du börjar må bättre, det märks och syns på dig” är så otroligt sköna ord att höra.

 

Jag mår bättre och bättre för varje dag som går och jag är så himla glad över att jag tog tag i det här, det som jag trodde var omöjligt.

Att jag tog tag i mig själv och mitt liv och började om på ruta ett. Jag har några steg kvar men snart är jag där. 

2014 ska bli ett bra år, ingenting ska få tynga ner mig såhär igen.

 

PS. Glöm aldrig bort att ni är så himla fina och bra som ni är.

 

+ Några tänkvärda rader

 

Några tänkvärda rader som är bra att ha med sig i bakhuvudet.

 

Vi borde tänka oftare på hur bra vi faktiskt har det och bli bättre på att uppskatta de små, vardagliga sakerna här i livet.

Vi måste försöka se det fina i det vi har och där vi är, för det är så lätt att man förbiser värdet i det man redan har.  

Jag tror att om man lär sig att uppskatta fler saker i sitt liv (stora som små) så kommer man i längden att bli lyckligare.  

Det är de små guldstunderna som gör livet så fantastiskt och värdefullt, som vi måste ta vara på och stoppa in i hjärtat.

 

Enjoy the little things, for one day you may look back and realize there were big things. ♥

 

Ready for brighter times

Jag vill börja med att säga att jag skriver den här texten för att kunna hjälpa. För ingen förtjänar att må såhär.

Kanske kan jag hjälpa någon där ute att förstå vad som pågår med dem själva, och vad man kan göra innan det går för långt.

 

Jag har varit deprimerad till och från i ungefär åtta månader. Jag började bli deprimerad över mina egna misslyckanden och fel,

som jag inte kunde förlåta. Jag blev nedstämd och min självkänsla och mitt självförtroende bara försvann, jag kände mig totalt misslyckad. 

Mina vardagliga sysslor började kännas allt mer krävande. Jag visste inte själv att jag var deprimerad under den här tiden,

men jag visste att någonting var fel. Jag kände inte igen mig själv, jag var inte den där glada tjejen längre. Tillslut försvann även all min ork.

Jag tappade aptit för livet och saker som brukade göra mig glad gjorde inte det längre. Jag orkade knappt ta mig upp till skolan,

jag orkade inte heller umgås med någon. Jag kraschade totalt inombords och stängde inne alla mina problem och mig själv i en egen liten bubbla.

Att inte ha fått skratta så man får ont i magen eller känt sig 100% glad på månader tar verkligen på både kroppen och själen.

Visst är jag glad ibland men inte som förut. Det jag borde ha gjort tidigare innan jag hamnade här var att prata med någon.

Det är viktigt att få ut allt man mår dåligt över direkt så man inte går runt och håller det för sig själv,för det är då depressionen börjar ta fart. 

Jag har lärt mig att man måste lätta på hjärtat och prata ut om sina problem och det som tynger ner en, hur jobbigt det än tycks kännas.

Om det inte hjälper att prata med sina kompisar eller någon annan anhörig så ska man gå till en kurator eller terapeut direkt för att få hjälp,

och inte skjuta fram det som jag gjorde. För då blir det bara värre. Det är nu, första gången på länge som jag känner att allt börjar gå åt rätt håll.

Jag börjar sakta men säkert att känna igen mig själv. Jag har helt enkelt fått accepterat att jag har mått dåligt och att jag har gjort mina misstag, 

för man kan inte gå runt hela livet och älta någonting som redan har hänt, man måste lära sig av sina misstag och gå vidare.

Det är väldigt viktigt att umgås med människor som sprider glädje och ljus i vardagen, människor som boostar dig och ger som ger energi.

Man måste dessutom tänka på att alla dagar inte kan vara på topp jämt. Alla har vi up and down perioder men för det får man inte ge upp. ♥

 

Get fit for summer

Nu jävlar ska jag ta tag i träningen och bättra min kost på riktigt. Jag har sagt det så många gånger men efter att ha sett hur andra lyckas,

så har jag blivit så himla motiverad. Jag tränar innebandy tre gånger i veckan, men nu ska jag även lägga till styrketräning,

springturer och promenader. Jag ska dock få unna mig 1-2 gånger i veckan, godsakerna kommer átt bli den svåraste utmaningen.

Jag är så taggad för det här nu, gäller bara att få rutin på det hela, sommaren börjar trotsallt närma sig nu. Bara 3 månader kvar.

Jag vill också göra det klart för er att jag inte tränar för att gå ner i vikt, utan mitt mål är att få mer/synliga muskler och må bra.

Dagens frukost - 250 g kvarg med bär och kokos, knäckebröd med keso och tomat.