JOIS!

OM ATT KÄNNA

 

Hon älskade honom och han älskade henne. Det var liksom dem två mot världen och så skulle det alltid vara. Man bygger upp en slags förväntan på att saker och ting kommer att vara föralltid. Man planerar framtiden tillsammans med massa kyssar och skratt emellanåt. Man känner liksom aldrig den där rädslan för att det någon dag ska ta slut för man lovar varandra och säger "jag kommer aldrig att sluta älska dig". Det är liksom så det är. Det är nästan som att hjärtat slår i takt med varandras. Alltid vi. Alltid vi. Alltid vi. 

Sedan står man där med ett trasigt hjärta igen, med ett hål i bröstet utan han som man trodde att man skulle dela sitt liv med. Hjärtat längtar tillbaka till honom varje dag, man gråter sig till sömns i månader och man tänker att kärleken som en gång var det bästa man hade är det värsta som finns. Det är just därför jag är så rädd för att våga känna, rädd för att älska någon på nytt och rädd för att något så fint i slutändan kommer att gå i tusen bitar. Rädslan för att gå igenom hjärtesorg igen skrämmer mig, för det gör så förbannat ont. 

Men sedan slår det mig. Kärlek är ju det finaste som finns - att älska och att få bli älskad av någon annan. Tänk att få ha någon att visa sin kärlek och uppskattning till, att få sakna och skämma bort någon med kyssar, glädje och kärlek. Att vakna upp bredvid honom som man inte vill vara en dag utan och som får hjärtat att slå dubbelt . Det handlar om att försöka få bort den där rädslan och våga älska igen, för tänk om han man är så rädd att falla för faktiskt är han som får hjärtat att älska på nytt, som får en att känna den sortens kärlek som man aldrig någonsin känt innan. Tänk om. 

14 januari 2015 20:35 | VARDAG |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas