JOIS!

En förändring i livet

Ibland skrämmer det mig att veta att jag aldrig riktigt kommer bli den personen jag var, en glad och sprallig tjej med mycket energi som idag inte har lika mycket ork eller motivation till saker och ting. Jag når aldrig riktigt upp till den där toppen. Jag bara längtar tills dagen jag får känna den känslan igen, att vara sådär lycklig så det känns i hela kroppen och att få känna det där lyckoruset. När man har varit i en depression så är det lätt att man faller dit igen och det krossar verkligen ens personlighet och sig själv som människa. Jag har inte alls lika bra självförtroende, jag är rädd för att misslyckas och jag känner mig inte alls lika duktig på saker och ting längre. Jag tycker heller inte att saker som jag brukade tycka var roligt är det idag. Jag har liksom tappat en del av mig själv på vägen. Jag skrattar med mina vänner och är glad för det mesta, men det finns fortfarande dagar då jag är rädd för att falla tillbaks igen, dagar då jag bara ligger hemma i sängen och inte känner någon glädje alls. Det roligaste som hände under tiden som jag var deprimerad var studenten och balen, den lyckan som jag kände dessa dagar hade jag inte känt på länge, jag kände mig levande och jag behövde inte fejka mitt leende. Jag kunde skratta, jag kunde skrika ut min glädje på riktigt. 

Jag var inte alls nöjd med mina betyg eftersom jag valde hälsan före skolan. För hälsan är så jävla viktig och den ska man alla dagar i veckan alltid ta i första hand. Men jag var fortfarande glad över att jag klarade dem ämnena som jag faktiskt gjorde trots att jag missade halva trean på gymnasiet pågrund av mitt mående. Ibland brukar jag få frågan "Men du mår väl bra nu? Du har väl tagit dig i genom depressionen?". Och det är så himla svårt att svara på. För under någon period kan jag falla tillbaka lite, hålla mig inne och inte känna någon direkt lust till någonting, medans det vissa andra dagar kan vara helt tvärtom. Det är så varierande. Men, det jag vet är att jag inte riktigt helt är där än och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta heller. Jag vet bara att det kommer komma en dag då jag kan säga "jag klarade det, jag tog mig igenom det". 2014 var året som jag gick i sönder, men jag överlevde och nu är det 2015. Året då jag ska ta mig upp på riktigt. 

Det jag tror skulle vara bra för mig är en förändring i livet. Som att flytta hemifrån, åka iväg utomlands och jobba eller liknande. Egentligen så har jag väl inget emot att bo här i Karlstad men att trampa runt i samma fotspår i samma stad som jag har bott i sedan jag var liten känns inte så lockande för mig. Jag vill till en ny stad, börja jobba, flytta in i en fin lägenhet och träffa massa nya människor. Få en förändring. Komma bort från det dåliga som har hänt här och komma ut och se lite nytt, uppleva nya saker på nya platser. 

LÄS: Till alla er som går igenom en depression just nu - ni kommer att må bättre, ni kommer att ta er igenom det. Men oavsett den tiden det tar så får ni aldrig ge upp. Ni är så himlans fina och starka hela bunten. Ta hand om varandra därute. <3

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas