JOIS!

"Hjärtat exploderar"

Det känns som om hjärtat exploderar och jag vill inte att han ska gå vidare. Jag vill liksom finnas kvar i hans hjärta så som han finns i mitt. Jag kan inte se mig ett liv utan honom, han som en gång var min och snart kommer bli någon annans som han kan göra lycklig, så som han gjorde mig. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vinglar hem från en fest och skickar iväg de där smsen som jag vet att jag egentligen inte borde skicka. Varför ska man hålla kvar i något som man egentligen inte borde? Varför är det så jävla svårt att gå vidare. Varför ska det kännas så jävla mycket. Man stöter på honom ute och man låtsas som om man inte ser honom, man låtsas att man mår bra utan honom i livet och att man faktiskt har gått vidare, fast man egentligen när som helst håller på att brista ut i gråt och bara vill gå fram och ta tag i honom och säga "fattar du inte att jag älskar dig, vi klarar det här tillsammans". Varför ska man hela tiden låtsas att man mår bra när man inte gör det? Varför kan man inte bara berätta för någon hur man egentligen känner allra längst in i hjärtat? Jag har försökt att träffa andra men den ena har den där tröjan som du har och den andra har det där fina leendet som påminner om dig. Allt påminner om dig hela tiden och hur ska man då någonsin kunna gå vidare? Jag är så rädd, jag har blivit rädd för kärleken och vad den kan göra med en. Jag vill inte känna såhär. Jag är hjärtekrossad. Men jag vet att smärtan i hjärtat kommer gå över någon gång, inte än men snart. 

För det gör den väl? 

Jag har ju lovat er att dela med mig av mina texter som ligger sparade i utkastet. Det här inlägget skrev jag i somras efter att det hade tagit slut mellan mig och han. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas