JOIS!

Det var som att finnas men inte leva

 

Jag har många gånger funderat på om jag ska skriva allt det där som jag faktiskt känner allra längst in i hjärtat, om jag ska dela med mig av mina personliga texter och publicera det här på bloggen. För det är så många texter och inlägg som jag har skrivit och sparat i utkastet, men från och med nu så kommer jag att dela med mig av mina tankar här till er

Det är många gånger som jag tittar tillbaks på tiden som varit, hur jag var som person när jag gick igenom min depression och hur mycket jag har förändrats från då till nuDet är så himla svårt att förklara för någon utomstående vad man lider av. Okej att man kan säga depression men det är inte bara att säga "kom igen, ryck upp dig nu". För det handlar om så mycket mer än så men många kanske inte riktigt förstår vad det innebär föränns man själv har drabbats av det. Det svåraste är att titta tillbaks och se hur jag skadade mig själv och personer i min omgivning, hur jag förändrades från en glad och sprallig tjej till en tjej som satt helt tyst vid middagsbordet med sina allra närmsta vänner. Det kändes som om jag fanns men inte riktigt levde, jag bara satt där och kollade på mina vänner som skrattade och pratade om alla roligheter med livet medans jag inte fick fram ett enda ord. Det var här som mina vänner började märka att det var något fel, att det var någonting som inte stämde. 

Under den här tiden så kände jag ingenting. Jag var varken glad eller ledsen, kände ingen glädje och jag isolerade mig från omvärlden. Det kunde gå dagar utan att jag svarade i telefonen, jag tackade nej till saker som jag aldrig någonsin skulle ha tackat nej till annars. Jag orkade inte med någonting och detta påverkade i sin tur mina relationer och min skolgång. 

Ju längre tiden gick så började jag dämpa min ångest och depression med alkohol, jag drack tills jag inte kunde stå på mina egna ben och det var alltid någon som fick ta hand om mig. Grejen här var att det var den enda gången som jag kände att jag inte mådde dåligt, jag glömde alla mina problem och jag blundade för mitt mående, men med alkoholen blev allting bara värre, jag vaknade upp med ännu mer ångest varje dag efter att jag hade varit ute och så byggdes min depression på ännu mer. Efter några månader så började jag må bättre, men jag var fortfarande inte mig själv och inte alls den glada och energifulla tjejen som jag brukade vara annars och så är det än idag. Jag skrattar inte åt de skämten som jag i vanliga fall skulle ha skrattat åt och jag har inte lika mycket ork som förr och mitt självförtroende har påverkats enormt, men jag har lärt mig att hantera situationer annorlunda och jag har lärt mig att livet inte alltid är en dans på rosor. Man måste någon gång må dåligt för att ta sig upp och bli hel igen för att kunna uppskatta livet. För livet är så himlans fint och något som man ska ta vara på. Ta hand om varandra fina ni! <3

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas