JOIS!

En del av min depression

 

Jag har varit deprimerad till och från i ungefär åtta till tio månader. Jag började bli deprimerad över mina egna misslyckanden och fel, som jag inte kunde förlåta. Jag blev nedstämd och min självkänsla och mitt självförtroende bara försvann, jag kände mig totalt misslyckad. Mina vardagliga sysslor började kännas allt mer krävande. Jag visste inte själv att jag var deprimerad under den här tiden, men jag visste att någonting var fel. Jag kände inte igen mig själv, jag var inte den där glada tjejen längre. Tillslut försvann även all min ork. Jag tappade aptit för livet och saker som brukade göra mig glad gjorde inte det längre. Jag orkade knappt ta mig upp till skolan, jag orkade inte heller umgås med någon. Jag kraschade totalt inombords och stängde inne alla mina problem och mig själv i en egen liten bubbla. Att inte ha fått skratta så man får ont i magen eller känt sig 100% glad på månader tar verkligen på både kroppen och själen. Visst är jag glad ibland men långt ifrån som förut. Det jag borde ha gjort tidigare innan jag hamnade här var att prata med någon. Det är viktigt att få ut allt man mår dåligt över direkt så man inte går runt och håller det för sig själv,för det är då depressionen börjar ta fart. Jag har lärt mig att man måste lätta på hjärtat och prata ut om sina problem och det som tynger ner en, hur jobbigt det än tycks kännas. Om det inte hjälper att prata med sina kompisar eller någon annan anhörig så ska man gå till en kurator eller terapeut direkt för att få hjälp,och inte skjuta fram det som jag gjorde. För då blir det bara värre. Det är nu, första gången på länge som jag känner att allt börjar gå åt rätt håll. Jag börjar sakta men säkert att känna igen mig själv, men jag har några steg kvar att kämpa mig igenom. Dom jag berättade för, eller dom märkte snarare att det var något som var fel, det var mina närmsta vänner. Sedan började frånvaron i skolan bli högre och högre, jag struntade i allting och låg hemma i sängen hela dagarna. Jag blev kallad till möte på skolan då jag var tvungen att berätta för rektorn varför jag inte var i skolan, och det är nog det svåraste jag någonsin gjort. Att öppna upp mig inför en främmande person och rabbla upp alla mina problem och det som jag mådde dåligt över, fast efter det där mötet kände jag mig så himla mycket lättare. Jag berättade allting för mamma som inte hade en aning om att jag var hemma när hon och pappa jobbade, jag fick professionell hjälp och började se ljusare på framtiden. Mitt bästa tips för att hitta lyckan och må bra igen kan jag inte riktigt svara på, för det är olika från person till person. Man måste försöka hitta sin egna lilla medicin för att må bra igen. Först fick jag förfrågan om jag ville börja med tabletter som skulle hjälpa mig, men jag tackade nej. Jag ville försöka må bra på mitt egna sätt, jag visste att jag skulle klara mig igenom det här på egen hand, men det tog sin tid. Det jag gjorde var att jag tog kontakt med mina vänner igen som jag under den här tiden slutade höra av mig till, jag drog mig undan alla sociala aktiviteter och det kunde gå dagar utan att jag svarade i telefonen. Men vi började ses igen och hitta på saker tillsammans, och snart kändes allt som förr igen. Det var också de små förändringarna i mitt vardagsliv som hjälpte mig igenom min depression. Det kunde vara allt från att ta en promenad till att åka och handla med mamma. Bara att få komma ut, få frisk luft, träffa på människor och hela köret hjälpte mig så otroligt mycket. 

 

Jag har helt enkelt fått accepterat att jag har mått dåligt och att jag har gjort mina misstag, för man kan inte gå runt hela livet och älta någonting som redan har hänt, man måste lära sig av sina misstag och gå vidare. Det är väldigt viktigt att umgås med människor som sprider glädje och ljus i vardagen, människor som boostar dig och ger som ger energi. Man måste dessutom tänka på att alla dagar inte kan vara på topp jämt. Alla har vi perioder då livet går upp och ner, men för det får man inte ge upp. Man måste försöka skratta åt sina misstag och ta livet med en nypa salt. 

 

Jag vill passa på att tacka alla mina vänner, min familj och min pojkvän för all stöttning och hjälp. 

Utan er vet jag inte vad jag hade gjort. ♥

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas